skjut mig så jag får sova

Första gången på väldigt länge jag känner mig deppig. 
Gör ont i hela kroppen och det äckliga känslan är tillbaka..
Vet att den inte borde vara tillbaka, för saker är bra. 
Jag ska vara glad för det jag har. 


Känns inte som att jag pratar med någon om saker längre, 
jag vågar inte visa när jag mår riktigt dåligt för jag borde ju vara glad nu och må bra. 
Det börjar kännas jobbigt. 
Riktigt instängt. 
Därför blir det panikutbrott såhär när man är själv, 
lagom till helgen och allt.. 


Vill vara överallt där allt händer på en och samma gång. Men det går inte riktigt. Hatar att missa saker, att annat tar upp min tid som kommer löna sig längre fram. Jag har hellre kul nu än om 30 år.. Suck. Snart kommer ingen komma ihåg mig bara för att jag måste ge så mycket tid till min dröm.. "ingrid? Ingrid vem?" Jag vill också leva livet nu. Inte om 10,20,30 år.. Jag bryter ihop.tja