ärlighet är ett måste

"när tror du jag kommer komma ut helt från allt?"

"Jag tror aldrig du kommer det, kanske om 40 år om du fortsätter som nu.
Jag måste ju vara ärlig, det har tagit dig, vad, 5 år? Att ta dig hit.. Du har långt kvar.

Ska jag vara ärlig? Jag tror du kommer vara traumatized länge till"

---

Idag fick jag en dryg kommentar om att jag håller isär allt så bra. Att tex ingen av mina kompisar träffat J som jag träffar ibland för möten, pappersarbete och prata. Men det gör jag för att jag vill. Allt det vi bearbetar är inget som finns i mitt liv nu. Bokstavligt så är personen allt i grunden det handlar om borta, så därför gör jag så.
Jag vill ha det separat. För det finns ingen här runt mig som var med mig då, de åren. Så jag vill ha det på ett håll, och allt det andra på ett annat håll så jag slipper att hela, hela tiden tänka på det andra. Så sluta tro massa saker som inte stämmer och sluta vara idioter.
Sen att jag fått höra "du berättar ju aldrig något", frågar man mig så berättar jag. That's it.

Jag har fått hem skrivna rapporter från möten, läste igenom lite fort men jag vill inte re-live it så la dem bland allt annat.

J har lämnat landet och jag vet inte för hur länge, känns som om att jag är bambi och måste stå på egna ben. Känns konstigt när han är borta. Fast vi inte träffas ofta så känns det när han åker bort. Jag hoppas han inte är borta allt för länge med allt som är på gång nu.